|
Hög rullar älven mellan våta slätter.
Björkarnas sav ur borrad näver sprutar.
Bergtraktens uv sin kärlekslängtan tutar
lidelsefullt och hemskt i svala nätter.
Huj, över heden far den glada sunnan!
Snart i en festlig afton skall han bära
lustig kring nejden till skön Valborgs ära
doftande tjär-rök från den tända tunnan.
Tiggarn går lätt och svänger vandringspåken.
Skoflickarn flyttar verksta'n ut i solen,
beckar med lust, som spelman hartsar stråken,
griper den näverbottnade fiolen.
Borta på vägen hörs en kärra skramla -
rusthållarsonen vänder hem från kvarnen:
redan vid grinden gapa alla barnen,
och invid fönstren kvinnorna sig samla.
Flickan som kommer i den branta dälden
upp ifrån strömmen med sin vattenfora
följer med ögon längtande och stora
bredaxlad yngling, vit av damm från mälden.
Men där i fjärran ovan herrgårdsröstet
bergåsen ligger som en dunkel dimma
ser han i soln en stugas rutor glimma,
drömmer om Emma med det höga bröstet.
|
Kommentarer