|
Nu är det en sjungande försommarnatt.
Nu glömma vi världen, nu minnas vi bara,
att vi äro unga, envar i vår skara,
och att vi en tysk musikantkår fått fatt.
På dansbanan uppe bland berghagens trän,
där stråkar i helgedagskvällarna brusa,
i hägnet av björklövsgardinerna ljusa
vi jubla de skuggiga timmarna hän.
Blås upp då, orkester, en vinande vals!
Vi dansa åstad, så att tiljorna gunga,
från bultande tinningar hatten vi slunga,
och kragen vi riva från trängande hals.
Det tvång som vår sjudande ungdom bar
vi lösa i kväll och naturbarn vi leka.
När dansen är slut, våra flickor vi smeka,
på bänkarna vilande, par invid par.
Och nymånen lyfter sitt tvillinghorn
ur nattbleka skyar, dem vindaran slita.
Vid gärdet står häggarna runda och vita
bland granskatar, svarta och vassa som tron.
Och vindens, naturens förlossande röst
igenom musik som skränar och larmar
når samklang i flämtande jungfrubarmar
och samklang i starke ynglingars bröst.
Jag lyfter dig högt i den sjungande vår,
du mö som vart min i den stormade dansen.
Jag ser i ditt öga den smäktande glansen,
jag hör hur ditt hjärta mor snörlivet slår.
|
Kommentarer