|
Det är glödande i Bartelstider,
och solen bränner så skinnet svider,
och även en tålmodig kristen lider.
I denna bastu, som dagligen hettas,
din digra lekamen, min broder, svettas,
din fina ande vill överfettas.
Så är det endast så som det skulle,
att jag ser dig hvilande sträckt på en kulle
med lärft kring midjans jäsande bulle.
En svalkande västan pillrar på strängen
Det är dig väl i den vida sängen
under päronens vaggande, mogna hängen.
Du är ej ensam att flämta och brinna.
På gungbrädet sitter en hvitklädd kvinna;
en skärare Eva står knappt att finna.
I skära, I hvita! Det är ej under,
om I skullen mötas i slika stunder
i lekar vid Pison, i paradislunder.
Du fångar fångar en frukt från kunskapsträdet
och räcker åt henne som sitter på brädet
med krona av sol under nunneklädet.
Du söker dra in din svåra mage
och sträcker halsen igenom din krage
för att likna en orm i Edens hage.
Din blick är flammande mörk och dyster.
Dit drypande anlete säger: Mig lyster.
Du slänger med tungan och hväser: Syster!
Då stiger jag fram bakom källarknuten.
Du sjunker tillbaka. Idyllen är bruten,
den heta stunden i Eden förfluten.
Du är ej längre en orm, en Mefisto,
fastmera en vördig broder i Kristo,
som haver sitt kött som i ena kisto.
|
Kommentarer