|
En turkisk eldros vaktar portalen
och lyser mig in i den gröna salen,
där jungfrurna stå i den himmelskas vård.
Nu dagen är liden och nejden förfriskas,
och aftonens sermo angelicus viskas
i jungfru Marie örtagård.
Av främmande riken äro de komna.
De knoppas, de blomstras, och tidigt de domna,
och regnet och frosten förgör dem så lätt.
Sen månader snöliljan sover i löken,
Corydalis vilar, den ädla fröken
av gammal gyllene Vadstenaätt.
Men nu är de ljuva bikternas timma,
och skönaste anlet av leenden glimma
och öppna i skymningens hägn sina flor.
När solen ej stinger och vinden ej larmar,
då suckar det ut ur befriade barmar,
och doftsjäl åt doftsjäl sin sötma betror.
Jag vet vad ni tänka, jag hör vad ni tala,
mitt blod blir som ert, det friska och svala,
så vekt och så ungt i sitt stilla svall.
Mitt hjärta är en av er frankiska orden,
en drömmande syster i klostergården
i livets och känslornas floreal.
Jag vet att du sträcker, du djärva Chelone,
din scharlakanslängtan mot kvällens måne,
den vandrande blomman på bergens bryn.
Jag vet att du lyfter din lykta, Monarda,
ur skuggan vid brunnen med önskan att varda
som ett av de brinnande blomstren i skyn.
Nu klingar en vindstöt och flöjlarna gnälla,
och eldrosen skyndar att skruden fälla,
som skrämd av förgängelsens första fläkt.
Men vis Oenothera står klarögd och vaken
och aktar på lågan i ljusastaken,
att brudgummen icke må finna den släckt.
Vid muren står pilen, en åldrig prior,
och läser med darrande röst litanior,
och granorgeln höjer på avstånd sitt dön.
Det spelar till höstfest och midnattsmässa,
och alla systrarna böja sin hjässa,
och de och mitt hjärta försjunka i bön.
|
Kommentarer