|
Tänd intet ljus i denna svarta kväll,
då rymden själv är som ett skjutet spjäll
och ingen Mikael med heligt svärd
vill klyva skyn för hjärtats himmelsfärd.
Tänk ingen psalmton, tung av tröst och tro,
i högre kor, in dulci jubilo.
»Mörkt och förbi»
är denna jultids dova melodi.
En ovis jungfru lik, har världen spillt
sin lampas olja, veken ryker vildt,
brudgummen dröjer, ingen klockas sång
förkunnar furstars tåg och stjärnans gång.
I denna natt föds ingen Gud på nytt,
och barnans ängladröm är grymt förbytt:
tills jul går ut,
svartalfer stå på vakt vid stugans knut.
Med möda håller fattig moder varm
den späde sonen vid sin klena barm,
och hennes juldröm är Marias nöd:
härbärget ger ej rum, ej logen bröd,
Herodes knektar gå från port till port -
svep barnet in och hasta hädan fort!
flykt och farväl
är julens ottesång, du trötta själ.
Men juldag gryr, nu skälva sky och lund,
och jorden vaknar ur sin smärtas blund,
och jorden vaknar till sin smärtas syn,
en tövind stryker hennes ögonbryn,
och tårar stänka från hans svala hand,
som viftar julfrid över skumma land -
nej, ett adjö
till mödrars söner som stå upp att dö.
|
Kommentarer