|
Bliv ej förskräckt och fly ej din kos,
då jag nalkas vid landsvägskröken!
Jag räcker snårets dammiga ros
med min hyllning till godsets fröken.
Jag är en fyr av bondestånd,
en spelman på väg och vid dike.
Jag är en diktens vagabond,
försvarslös i andens rike.
Jag var skolast, men mitt mod blev knäckt
under bördan av formler och glosor.
Nu vill jag byta pedantens dräkt
mot lantliga blaggarnshosor.
Så tag mig upp ovh giv mig försvar,
du drottning av gröna ängar,
och gör mig till en slåtterkarl
bland dina legodrängar.
Min själ är ung och min kropp är stark,
och väl kan jag slita en sommar
för att se dig ibland, där du går i din mark
och friskt i solskenet blommar.
All ängens hädiska blomsterbehag
skall jag lägga din skönhet till fota,
och ser du mig an just som nu ett slag,
kan du få mig att svinen mota.
Men fri vill jag vandra bland vålmar och ax
i klöverdoftande nätter
och dikta bondrim till kornknarrens krax
och näktergalslena sonetter.
Bliv ej förskräckt, om i grinden det tar
vid midnatt, då stjärnorna brinna!
Det är blott din nye sommarkarl,
min nådiga härskarinna.
|
Kommentarer