|
En dam av ädel vandel
som står i tobakshandel,
hon sjunger mellan kaggarna i Ljunglöfs mörka bod:
Min vän är skön och god.
Han rider över gärdet
med sporrarna och svärdet;
melo, melo, melodikum, det spelar i mitt blod.
Jag vet hans vissa kosa,
då aftonen är när;
sitt hjärta och sin dosa
han till mitt altar bär.
Du ädla mö i handel,
jag är en man av vandel,
en första klassens sjökapten på London och Bordeaux,
där hajarna de slå.
När masten börjar vekna
och alla gastar blekn,
melo, melo, melodikum, då sjunger jag: låt gå!
Men landar jag vid Pekings tull,
vid Stockholms lugna sluss,
då kräver jag för hälsans skull
ett hjärta och en buss.
Den ädla damen svarar:
Bevars, bevars för karlar,
de tränga mina unga år, att väl jag sucka må,
som bäljorna de gå.
Dock skall du ej förtvina,
du stolte man av Kina,
melo, melo, melodikum, din hugnad skall du få.
Jag är den unga rosen
som doftar friskt bland snus,
konstapeln och matrosen
de vädra kring mitt hus.
Hav tack, hav tack, min sköna,
din godhet vill jag löna,
ditt lov skall flyga seglens vög från Stockholm till Shanghaj,
till neger och malaj.
Hvar vind jag mött i natten
som söker nordens vatten,
melo, melo, melodikum, skall sucka vid din kaj.
Så mötas vi bland dosorna
som blänka vid din knut,
mot aftonen, då rosorna
och lyktorna slå ut.
|
Kommentarer