|
Ett dårhus och ett bårhus
är mänskornas krigande värld.
Det spelar i minnenas vårhus
och lockar min själ till färd.
Nu låt oss bestränga vår lira
på nytt till en sångarerund
och gå hvart oss lyster och fira
vårt återknutna förbund.
Kom, låt oss besöka de stränder
där först vi funno hvarann
och se om sommaren tänder
sin eld som fordom den brann.
Där lien går bland hvenen,
där rågen matar sitt bord
som strimmande sång på renen
vår vandring skall bli spord.
När skördemånen beskriver
sin låga båge i skyn
och skäran spelar med iver
sin surrande nattgång i byn,
på örtbädd med kummin och kummer
jag söker mitt sovkvarter.
Hur aningsljuv min slummer,
om du mig ej överger!
Du är den friska vårvind
som andas vid mitt bröst.
Du är den svala vårhind
i systrarnas brinnande höst.
Behåll mig vid det vårskap
mitt hjärta en gång vann,
och gör mig i allavar och dårskap
ännu till en klangfull man;
en stigarnas fria tattare
som stadt sig en följesmö,
en sörjare och skrattare,
som gläds att leva och dö.
Men världen ler som den plägar
och undrar: Hvad är det som tar'n?
Han går som på bröllopsvägar,
den gamla stolliga karln.
|
Kommentarer