|
Han gav sig uppåt landet
ett leende år,
när kring glimmande hår
skön jungfrun fäste bandet
fär att utgå i lejonets spår.
O du jungfru av skördarnas månad,
du de mörkljumma kvällarnas mö,
jag vill andas din doftande trånad,
och din doft är som vårbrodd i hö.
I lomtjärn vill jag bada
och i herrarnas guldbruna ström,
jag vill sova vid hässja och lada
i en brinnande larsmässedröm.
Han drog sig uppåt bergeb,
då solen rann röd
i sin hundsommarglöd
över hedar där scharlakansfärgen
som en eld genom bärriset sjöd.
Upp i bergen vill jag draga,
där de stå som i skälvande skir
och där ädel falkarna jaga
i sitt kungliga, blåa revir.
På renlav vill jag rida
under jungfrunes täcka banér,
och i svalkan på högdalens sida
violl jag fästa mitt huvudkvarter.
Så gick han nedåt dalen
en fullmånenatt,
en gullmånenatt.
Då vaknade näktergalen
som stum i hans hjärta satt.
Du druvna fågel, du fågna,
flyg ut i den spädgröna dal!
Jag är full av det nya och gångna,
jag är ung av berusande kval.
Den vår som var förliden
stod som nyväckt i fjällmarkens mull,
och han sjöng som i näktergalstiden
för sitt sjungande hjärtas skull.
|
Kommentarer