|
Hon stod vid stättan
med sommarhättan
på ljusbrun nacken, den käcka jäntan.
Mot skäggig gärdel hon armen stödde,
och friska, fjuniga kinder glödde
av julihetta och ivrig väntan.
Ham kom på stråten
bland ris och bråten
med steg som sjöngo, den muntre gossen.
Varm sken hans blick en sekund mot flickan,
men utan ord eller hälsning gick han
bort över åsen och ned mot mossen.
Men flickan slängde
en blick, som trängde
vasst in bland snår, där han var försvunnen.
"Löp gärna innerst i ödemarken,
din dumma pojke! Du har ju varken
en hönas mod eller mål i munnen."
|
Kommentarer