|
Björnen snarkar djupt i mon.
Grymma lon
sitter lömsk med vassa klon
gömd i breda tassen.
Nedom brinkens eneris
som en spis
röker ån och bruten is
rasslar i vassen.
Ensam går jag dagen all.
Björk och tall
darra vid min yxas fall,
spruta snö och flisor.
Men i hemmets ljumma frid
ung och blid
sjunger hon vid dagens id
lyckans lugna visor.
Går till lagårn, mönstrar glad
kornas rad,
fåren, knaprande på blad,
kalvarna i kätten;
hägnar lammet vid sin barm,
rik och varm,
lägger hö mot krubbans karm,
mjöl i vattenskvätten. -
Hör, på stigen knattar det.
Lätta fjät
stanna, bakom videts nät
pigga ögon brinna.
Där du kommer, klädd i skinn,
flickan min,
är du luden, smärt och fin
som en ung varginna.
Middagsmål på stympad stam
bär du fram.
Riklig mat och kvinnoglam
gott i skogen smaka.
Hemmets värme för du med;
snår och träd
susa lent likt sommarns säd
kring vårt hus, min maka.
|
Kommentarer