|
Herr Ollondal, träd ut ifrån ditt slott!
Din jord är grön och hennes tak är blått.
På alla renar blommar hästhovsörten,
gökskällans ludna klocka ljudlöst går,
den späda sälgen vaknar och förstår
sin nakenhet och gör sig gyllne skörten.
Gå ut och njut av markens bleka vår!
Herr Ollondal, träd ut ifrån ditt slott!
De gamla lindar skjuta nya skott
och susa över parkens färska nässlor:
Än, gode herre, leva du och vi!
I snåren prassla hasselmöss och vässlor
och kvällens vind är full av svaneskri.
Herr Ollondal, nu ståndar våren full,
nu tända vivor hvarje äng i gull.
Säg, minns du än små vägarna kring torpen,
där, unga hjorten lik, du strövat vig?
Minns du allt kvinnofladdret på din stig,
då blondt och svart, som lärkan och som korpen,
med vårligt vingflax kretsade kring dig?
Herr Ollondal, du dröjer i ditt slott.
Din stol är mjuk, ditt gamla vin är godt:
ocj vaknar du, när vårens härtåg drager
med ystert rop en natt ditt hur förbi,
så är det blott din arga höstpodager,
som säger till att än den sitter i.
Då skymtar det, o herre, vid din knut.
Det dröms i natten, som det drömts förut,
och käck och senfull ung din son beträder
de samma vårens vägar själv du gått,
och när du murknar i ditt skumma slott
som linden, blött och nött av tusen väder,
är han den gamla stammens friska skott.
|
Kommentarer