|
Nedom berget, bort mot skogens gränser,
breder mossen ut sig, flack och sank.
Mellan låga, starrbevuxna tuvor
skymtar vattenytan fet och blank.
När vid påskatid ett andpar sjunker,
trött av färden, hitåt ned ur skyn,
flyr det strax ånyo, vill ej smutsa
sina vingar i den bruna dyn.
Snart står skogen som en pingstklädd stuga,
grön och lövad efter veckans verk,
och en nyväckt hägg står vit på golvet
som en flicka i sin nattvardssärk.
Men med stilla svårmod fäster mossen,
lik en fattig och förgråten brud,
ljusa hardun, bleka hjortronblommor
mellan vecken av sin blnka skrud.
Och när inne genom trädens skymning
vina tjäderflykt och morkullssträck,
surrar här blott sländan, välva grodans
simtag tunga vågor som av bläck.
Torparflickan, sökande i skogen
en förirrad ko i sommarkväll,
kommer hon till mossen, tystnar hastigt
hennes lockning, drillande och gäll-
Hon har hört, att hållfast gyttja gömmer
mången hemsk och blodig hemlighet.
Stundom som ett nödskri ut till bygden
ljuder tranans skrällande trumpet.
Barn, av sina mödrar strypta,
när ännu de knappt sett livet gry,
rike färdmän, rånade och dräpte,
sove i den bottenlösa dy...
Och med ögon lysande av rädsla
spanar barnet mellan al och tall;
spöklikt över mossens döda pölar
svävar dimman, stinkande och kall.
|
Kommentarer