|
Min sångmö är icke av Pinden,
hon är av Pungmakarbo.
Där vandrar hon, kvällsröd om kinden,
när dalarna skumma till ro.
Vi kryddas poeter med lager?
Har icke all Dalarnes vår
en kvist i sin svalare dager
till krans för en sångares hår?
En vinghäst av grekiska formen
är ädel och stolt, vill jag tro.
Men hellre jag rider i stormen
ett hingstföl av fjällbygdens sto.
Av järn är den blänkade sporren,
och vägen har kråkris och barr,
och lyran slår klunken som orren
och skorrar sin glöd som en knarr.
Till gudarnes gårdar, de sällas,
slår diktens sjufärgade bro
sitt fäste bland myrtnar i Hellas,
bland rönnar i Pungmakarbo.
|
Kommentarer