|
Den drar förbi, den flyktande armén,
med flöjters klagospel och lama trummor.
Var det med dem jag gick i solens sken,
bland dessa unga åldringar och gummor?
Jag hör en sång som en begravningsmässa,
att tron är död och kärleken förbrunnen;
fältprästen går med sänkt och skallig hjässa
och utan evangelium i munnen:
"Vår tjänst i diktens land var tretti år.
Nu kräver livets allvar: tänk på maten!
Nu bleknar undrens värld, men öppen står,
väl oss, den borgliga, stora Staten."
Landstormens sista uppbåd kallas re'n
av arga hornrop från de dystra riken,
och jag hör dit och borde längese'n
sett gränsens moln, men jag är undanviken.
Jag har en sal, mot aftonen belägen,
en lustgård och en borg i ungdomslandet.
Dit vek jag, led på flykten, in från vägen,
där vill jag hålla stånd så sent jag kan det.
Hav tack att ej du slog mig vanför, liv,
att jag är stridbart stark, fast såren ömma,
att jag är djärv och het och nog naiv
att hänryckt sjunga och att ljuvligt drömma!
Häran, kumpan, du dröjare, som går
med lätta steg som jag i eftertroppen
och gnolar visor om den sälla vår,
fast alla flaggor blåsa höst i toppen.
Kom in och sitt på lönnlövsmyckat säte
och sjung i tvekamp med din broder Håkan.
I vägens vindar strävnade vårt läte,
men vårens sång är skön från själva kråkan.
Och strövar över middagsheta land
en mö hitåt, där lundens fläkta svalkar,
vi le måhända över häckens rand -
vi voro fordom tämligt stora skalkar.
|
Kommentarer