|
Det står ett litet rosenträd i vattenstänk och dagg,
o träd med ros och tagg,
och vinden nyper lekande i lindens ljusa plagg,
där hon lutar sig sömnig mot berghällens schagg.
Väl strykes över vassen än en bräcklig violin,
o sång så späd och fin,
men myggen söker bröllopsbädd bak vindenas gardin,
och du hör blott ditt sjuttonårs blod, Lindelin.
I denna natt hörs ingen trast och ingen näktergal,
o natt så huld och sval,
ty ingen röst kan sjunga ut dess skära lust och kval.
Se, då kommer en man i den drömmande dal.
Han sjunger strävt en vandringssång, han visslar som på en spov;
o man så plump och grov,
vi stör du nattens jungfrudröm och härjar, lik en bov,
all dess ro, dina rusiga visor till rov?
Men rosenbusken fäller brått sitt blomfång för hans tår,
o fot, hur grymt du trår,
och linden skälver, där hon tung av engen ånga står,
och doftar så ljuvligt och rikt hon förmår.
Och flickan ser mot brinken, där hans väg i skyn försvann,
o sky där stjärnan brann;
hon är som en lind, hon är som en ros, hon drömmer, att hon kan
strö sin blomning till stig för en trampande man.
|
Kommentarer