|
Nu när de trötta sova,
kornknarr, sänghalm,
vill jag gå ut och lova
skymningens unge gud.
Ned övergula bingar,
kornknarr, sänghalm,
sänker han mjuka vingar,
sakta och utan ljud.
Två äro de som vaka
kornknarr, sänghalm,
medan hans blonda maka
öppnar sig kärleksvarm,
tjust av hans ögonsvärta -
kornknarr, sänghalm,
sången ur åkerns hjärta,
doften av jordens barm.
Lovsång och vällukt välla,
kornknarr, sänghalm.
Dimman från ängens källa
smyger sig till hans bröst.
Nejden befriat andas,
kornknarr, sänghalm,
sommar och svalka blandas,
avlande sonen höst.
Bären, min barndoms vänner,
kornknarr, sänghalm,
allt vad av andakt känner
min lågande bondesjäl.
Lyften på sträng och ånga
kornknarr, sänghalm,
bönen och mina många
brinnande års farväl.
|
Kommentarer