|
Över Dalälvens lugna yta
timmerstockarna långsamt flyta.
Brunnbyskogen på andra stranden
står under bleknande himmelsranden
svart som ett spjäll.
Dofterna svalna i mörknande kväll.
Stilla och blå som ett dimband hänger
svedjerök över åsarnas bryn.
Hässja vid hässja en ringmur stänger,
skyddande tät, kring den somnande byn.
Tjudrade fålen
frustar på vreten och rycker i pålen.
Än i en bakgårds mörka lider
slipsten skumpande, tungt sig vrider
i plaskande hon;
lien i sliparens händer gnisslar.
Långt ut på älven en åra visslar,
flöjtspel dör bort i en suckande ton.
Snart på skullarnas strån och stjälkar
karlarna sova i blytung ro.
Svalan därovan bland takets bjälkar
gömmer sitt huvud i barnrikt bo.
Suset vilar
i bygatans rönnar och strandens pilar.
Men i ett loft ett fönster sig rör,
och fnittrande, viskande röster man hör;
därnedanför
vankar den ståtlige herrgårdskusken.
Lagårds-Olle, den stackars slusken,
lurar svartsjuk vid fjäderbusken.
|
Kommentarer