|
Jorden talar: Snart är jag trött att ila
som ett stridsbloss röd genom nattlig rymd.
Göm i skyar, måne, din dystra bila,
klarna, sol, av kvalmiga ångor skymd.
Kyrkogårdshymner, klämtslag från brustna domer
sjunga min sorgefärd genom stjärnors hed.
Än i mina dalar bo milda gnomer,
låt dem bygga hus åt den stilla fred.
Mannen talar: Tung är min arm av vapen,
sargad min fot av skärvor och stängseltagg.
Jag vill hem ur lägret och fångenskapen,
hem till fält och vinberg som stå i dagg.
I min syn blir bilan den fromma skäran,
Kains klubba brinner på härdens ved.
Jag är trött att följa den falska äran,
höj försoningsfanan, du gyllne fred.
Hjärtat talar: Här i min vrå, du hårda,
kalla, bullrande värld, vill jag hålla ro.
Döda ängars blomfrön jag fick att vårda,
sovande korn, som vänta att åter gro.
Tills det klingar ut på de nya ängar,
vill jag tona tyst som ett stilla spel.
Sovande sånger, flydda från läpp och strängar,
bär jag till nya släkten som arvedel.
Livets låga fladdrar i blåst och fara,
livets olja spilles i flod på flod.
Tills det åter lugnar, vill jag bevara
friskt och oförfärat och varmt mitt blod.
Där jag bärs i pansar bland stridens söner,
vill jag le åt stormens och vredens tid,
ty jag vet, den högsta av jordens böner
ropar ej på seger, men ber om frid.
|
Kommentarer