|
O ljuvligheters ljuvlighet och krona -
att bjuda frid, att läka och försona,
att räcka handen
och säga: »Allt jag minns är lust och ljus!»
För alltid äro mina vårår gångna,
i gravar ligga mina vänner fångna,
vid aftonbranden
jag sitter högstämt ensam i mitt hus.
Och jag står upp, och över kyrkogårdar
jag vandrar andaktsfull bland kors och vårdar
dem skymning höljer,
och på dem alla ser jag skrivet: Frid.
På glattis hastar jag i vägens backar;
jag har ett mål att nå på bråda klackar,
förr'n nattlugn följer
den stormande och stora aftontid.
Du är allena, liksom jag du sitter
och ler mot aftonstjärnans fjärran glitter
och tyder suset
av alla vindar himlens oro fött.
I gravar ligga mina vänner fångna -
jag har en ovän kvar från det förgångna;
Guds fred i huset
ifrån vars tröskel jag vart omilt stött.
O ljuvligheters ljuvlighet och krona!
De svarta almar vårens psalmer tona,
och droppar lacka
som tyst och lycklig gråt mot jordens mull.
Men jag har glömt var barnens tår jag gråtit
och slagen som jag fick har jag förlåtit,
och jag kan tacka
för all vår fjärran, döda kärleks skull.
|
Kommentarer