|
Herr Ollondal talade butter: »Jag menar jag är en gammal german,
en saftig fan,
en smula släkt
med Engelbrekt,
väl och med den gudsmannen Luther,
låt vara lägre i graderna
men stark i anden och vaderna.»
Men Pillman sjöng: »Jag är fransos
med ring och ros,
en blek och skön
och otroligt täck för det täcka kön.
Jag dyrkar äran,
föraktar ej gull,
och utan förfäran
går jag i mull
för den stora gestens skull.»
Det drog en skugga av ve och sorg,
av krigets koloss, av en Hindenborg
för vårfrusolen.
Men värden steg upp från stolen:
»Ja, jorden är full avv stolt bravur;
om mänskorna bara vore som djur,
ty tiger jagar ej tiger.
Me hör hur marsvinden stiger!
Det rycker i låsen och hasparna,
det gbyr i de gamla asparna.
Därute har jag satt bord och holk
åt luftens väntande vandringsfolk.
I vår skall jag sitta och tala
med vidtfaren stare och svala.
De kunna väl vittna av ögonsyn
om den nya kamraten som dundrar i skyn
och skymtar häruppåt ibland som en fet
och gul och bulen krigskomet.»
Laxander slog sin näve i bord
med grova ord:
»Och kunde fisken få fram ett ljud,
så skulle han ropa till djupets gud
mot det sista av vattenkrypen,
den lunsiga järnpolypen.
Förbannade tid, som häljer med smuts
den väg som själv den banat
för mänsklighetens Elias-skjuts
mot klarhet som ingen anat!
Förbannade tid, som grumlar med träck
det friska, tumlande segersträck
där nyss den drog ut på spanaretåg
som en ung delfin i den gröna våg!
Men hör hur marsvinden dånar!
Nu sitter Rysslands beskedlige far
i kärt förvar
och nyktrar till i ett dunkelt hus.
Förstår han rymdens växande brus,
och ser han at världen blånar?»
Men leende spejade Fridolin
mellan lackviol och balsamin:
»Hvad bry vi oss om tsaren?
Se staren, se staren!»
|
Kommentarer