|
Hell dig gamla konungalund
med lind och ek bland fur!
Sjunger du än en lustig stund
om adelig amour?
Skeppet kom, en prunkande jakt
med sång och vin ombord.
Mörka män från främmande trakt
beträdde lundens jord.
Bruna män med strida skägga
och brytande tyskt och danskt
gingo under blommande hägg
och doftade vinet spanskt.
Hvem är hon med smalaste vrist
i purpurfållad kjol?
Mörkt är Vendens land, som mist
sin unga furstesol.
Spela, lund, din vackraste sång
kring hennes uppgångsstig.
Hon skall gå sin ungdom lång
och lysa vår för dig.
Skygg hon går bland vendelört
och sommarhyll framåt.
Bärgen, svenner, kjortelens skört,
ty snårens blom är våt.
Upp och ner på gångarnas mull
går kungalundens vakt,
bålda män med blomstrande hull,
som blåsa horn med makt.
Med dånande pomp och fruktansvärd
de framgå som till krig,
men sänka ödmjukt sina svärd,
du kungabarn, för dig.
Åldrig varulv kryper fram
till mörka grottans gap,
plirar, likt det mildaste lamm,
ur natt och fångenskap.
Kungen går, fast gammal och tung,
med fröjd från slottet ner.
Munter blir den strängaste kung,
då sådan mö han ser.
Prinsen går, en skimrande prins,
i fadrens höga spår.
Landen stå med bugande lins
och hviska där han går.
Vid karparnas damm med vattendill
och vass bland ek och fur
svärjer han prinsessan till
sin kongliga amur.
Hundra år och hundra år
och hundrade år därtill!
Kungalund fast tiden går,
du ståndar stolt och still.
Sjunger du än om ung amour,
så sjung i dag för mig,
där jag går bland lind och fur
på kunglig kärleksstig.
En farande man, en käck plebej
i förstars fjät är jag
lämnar glad min levnads galej
åt vind och böljeslag,
landar och gläds åt lundars språk
och gamla ömma ord,
seglar igen mot okänd båk
med sång och vin ombord.
Spela lund! Nu gångar en båt
mot strand bland stim av mört.
Stig, min sol från tilja våt
bland hyll och vendelört.
Lyft som i dans din smala fot
och sommartunna plagg:
stigen är trång med linderot,
med tagg och fläderdagg.
Mötas vi vid näckens brunn
i kungalundens midt,
kysser du min skäggiga mun,
är hela riket ditt.
Glömd är lundens konungaätt
och draken sover godt.
Ensam här, med okränkt rätt
jag varulv är och drott.
Du är adelig och ung,
kan väl en krona få;
jag är alla narrars kung,
som skämtar med dig så.
|
Kommentarer