|
Hur präktigt leva vi i Juda städer!
Vi gå med tänkespråk på våra kläder
och långa, sköna börsar i vår hand.
Vi hava rivit våra fäders hyddor
och byggt oss cederhus, och Sabas kryddor
och Cyperns druvor mogna för vår tand.
Vår levnads alla timmar flyga lama
som feta duvor, makliga och tama,
med fridens kutter fyllande vårt land.
Hur har min ande längtat innerligen
till starka vingars rymd, till örnestigen
från detta lyckliga Jerusalmen!
Här går oss allt så kräsligt väl i händer;
i Kedars byar hungra mina fränder,
och öknens vindar kalla mig: kom hem!
Här hotar dom; låg jag en stormnatt vaken,
förnam jag suset av den stora draken,
som sprutar hämndens eld och svavelslem.
Jag vill stå upp och gjorda mina länder
och utspy vinet mellan mina tänder,
till floden trängtande som törstig hjort;
och jag vill vika bort i aftontöcken
till leoparders berg, till lejonöknen,
där livet väntar farligt, armt och stort.
Stå hastigt upp, var som en hind, min kära!
Ett nytt och väldigt rike är oss nära,
en sällsam stjärna brinner vid dess port.
Vi skynda oss bort på ångestheta sulor,
vi söka skydd i skrevor och i kulor,
vi fly, tills ingen våra tillhåll vet.
Det står en döpare vid fjärran källa
med hotfull blick och hår som dunkla välla,
en stor och sträng och straffande profet.
Vildhonung doftar ur de sträva orden,
och torra grenar resa sig från jorden
utur ditt botdop, kärva ensamhet!
|
Kommentarer