|
Du buktiga horn, som har strövat så vitt,
på tjurpannan fäst och kring vallerskans hals,
jag prövar att väcka den klang som du spritt
på villande vägar vid höstvädrens vals.
Jag går vart jag vill och jag blir var jag vill,
och länge jag följt som ett tjänande hjon
de tinande vindarnas greve, April,
och Maj, de ljuva dofters patron.
Jag skattar ej ringa den lön som jag fått.
I gåven mig, herrar, båd kost och klenod:
en blåblick av himlen, då allting var grått,
och strömmarnas sjungande takt i mitt blod,
en strykning kring själen av vänligt och lent,
då världen var kulen och stelnad av frost,
en blomning i hjärtat som varat så sent,
att knappt den kan ödas av röta och rost.
Nu gen mig mitt orlov och gen mig betyg
och sägen mig an som en dugande dräng.
Nu vill jag kvittera den grönskande smyg
där rosorna vajade ro kring min säng.
Mig lockar mer hemkärt en knarrande lund
som fäller sitt löv och sin frukt på min teg,
där kvällen slår tidigt kring gården sin rund
och vinden går nattvakt med dånande steg.
Jag hälsar er, furstar som krönen vårt år,
som åldern bekröner det mänskliga liv!
Er städja är fast och er ynnest består.
I sägen er tjänare: Kom och förbliv.
Jag hälsar dig, rika September, som tänt
ett lövverk av flammande guld kring din sköld,
Oktober, de brusande floders regent,
November, du hertig av mörker och köld.
Jag blåser mitt skallande horn till ert pris,
jag kallar från bodarna boskapen hem,
och folket jag kallar till sprakande spis
och vandrarn att lösa den tryckande rem.
Här sluter sig kretsen kring oss som förstå
att skilja som tröskaren kärna och skal,
att bärga som äring av vissnande strå
vår djupare gamman, vårt rikare kval.
Men tiden är pilgrim, och ständigt framåt
I skriden, I tre, mot ett högre kvarter.
Jag följer bland blossen er ökniga ståt,
jag blåser er gång under stjärnans baner.
Det droppar av stjärnljus från hösthornets rand.
Jag tvingar till andakt dess trotsiga ton
och lägger det ner i det vintriga land
vid konungens orgelomsusade tron.
|
Kommentarer