|
När den dimmiga natten som ler är grå
och ångande rå,
tar häxan den fotsida slöjan på
och ut genom dörren glider.
Hon smyger kring skjul och lider
bland groblad och nata och åkerkål.
Hom kommer tillbaka, och över en skål
hon daggen ur slöjan vrider.
Där väntar på bänken i häxans hus
en liten stackare, tyst som en mus,
fast tårarna trilla på hennes tröja.
Ack, kunde dock kvinnotårar böja
till bot och bättring en trolös man
som vänt sin brottsliga håg till en ann!
Men häxan signar med mumlande ord
den ymniga gråt som nattlig jord
har fällt på den sviknas bröllopsslöja.
Han skall kämpa med luttrande ånger om natten,
när hans kudde blir stänkt med det trolska vatten.
|
Kommentarer