|
Nu blåser vinden gäll och strid.
Jag sitter i min höga sal
och tänker på min ungdomstid,
dess yra lust, dess tröga kval.
Från väggen där min farfarsfar
ser ned på mig med blick av falk;
set sägs han var en karlakarl
men ock en vinman och en skalk.
Hvem träder på det våta grus
vid fönstren till min höga sal?
En lock så mörk, en blick så ljus,
en hy så skär i urblekt sjal!
Du arma, fallna rosenblad,
som hvirvlar bort i stormig värld,
far ej så brådskande åstad,
kom, hvila vid min lugna härd!
Göm ej så skamsen dina tår
i kjortelfållens glesa nät!
Din smäckra fot, jag väl förstår,
att den har trampat tunga fjät.
Jag skall ej fråga hvem du är,
av hvem och hvar du livet fått;
ej ditt förflutna jag begär,
din framtid anförtro mig blott!
Jag minnes från min ungdoms rus
en ann som vägens vind tog fatt.
Hon sken i fattig faders hus
som tunglet över dalens natt;
dock ingen röst bad henne kvar,
när hon gick bort ur fränders midt.
Jag vet ej rätt hvems felet var,
men kanske, kanske var det mitt.
Nu dröj hos mig! Frukt bär min jord,
här dukas rika mål hvar dag;
gå, sätt dig vid mitt husfolks bord
och ät med lust, mig till behag.
På mina fält står frodigt linm
där beta får med ymnig ull;
gör dig en klädnad, god och fin,
och pryd dig ärbart, för min skull.
Men blodets röst ej tystas kan
och kärlekslöst är livet hårdt.
Min gård har mången sven och man,
att vinna en blir ej dig svårt.
Och när du gjort ditt bästa val
och eder bröllopsdag är när,
träd in uti min höga sal
och säg mig, att du lycklig är!
|
Kommentarer