|
Des Knaben Wunderhorn
När jag drog in i Heidelberga stad,
då stodo stadens vakter vid tullen i parad.
Den ene högg mig framman, den andre högg mig bak.
"Hej, I fördömda knektar, med mig är ingen sak."
Och när jag kom till stadens stora torg,
satt fogden själv, den boven, vid fönstret i sin borg.
Då såg jag först på honom men sedan på hans fru.
"Hej, fula gamla fogde, en skön gemål har du."
Men fogden greps av vrede utan gräns
och satte mig i tornet i stank och pestilens,
i djupa, djupa tornet på vatten och på bröd.
Dig, du fördömda fogde, jag önskar pest och död
och när den gamla fogden en gång dött,
han borde ej begravas som annat kristet kött,
nej, levande begravas med vatten och med bröd,
som mig den gamla fogden begravit här i nöd.
Men, bröder, varen glada, ty nu är fogden död,
han hänger nu i galgen så svullen och så röd.
Ja, just i förra veckan på tisdag klockan sju,
då hängdes han i galgen och hänger där ännu.
Sin sköna unga fru han ville slå ihjäl,
för att hon lett emot mig utur sin goda själ.
Just här i förra veckan han satt som en kapun
och i dag är jag häruppe hos frun.
|
Kommentarer