|
Om du mig ser en gång på fröjdestigen,
bland diktens lösa folk, i dansens tummel,
giv akt, o Sabbacus, ty sannerligen
jag tål ett rynkat ögonbryn, ett mummel.
Hur många sorgens mil jag haft att vandra
må bli fördolt, men om jag nu dig nödgar
en glädjemil, gack självmant med den andra
och le med mig, tills kjvällen molnen glödgar.
Hur lätt att stå i den förgyllda stolen
och skria ner en värld med hot och böner,
hur svårt att gå en enda dag i solen
och döma en av skuggans arma söner!
Si, jag är ock en präst. Av påskablomster
jag virar mig en gördel kring kaftanen.
Var lund står prydd till fromma sammankomster,
och älven glittrar som den blå Jordanen.
Predikare, om du ett blad förvaltar
av fridens träd, vars budskap duvan förde,
så låt oss lägga det på vårens altar
och offra, sjungande och heligt rörde.
Se, många livets hedar ligga döda,
och jordens friska källsprång äro täppta;
så höj din stav, profet, och låt dem flöda
som änkans oljekruka i Sarepta.
Två skilda hopar nöta världens vägar.
Den ena skrider som vid sorgeklämtan;
kom, låt oss möta den med krans och bägar,
med varma blickar och oändlig skämtan.
Den andra är de mosigt överfeta
och dästa själars här; tag törneriset
och driv dem ut att hungra och arbeta,
ty dem är ingen plats i paradiset.
Vi sörja och vi yvas alla.
Vi äro alla allvarsmän och narrar.
Vi hyckla njutning, när vi svälja galla,
och spänna bröstet stramt, fast hjärtat darrar.
En ser man stolt på yppig likvagn åka,
en annan lomar av på fattigkärran;
farväl, kamrater, tills varann vi råka,
till märgen ömkligt nakna, inför Herran!
|
Kommentarer