|
Du var som en vårsyn från vildvinstrakter,
från ritter i solsken och vildsvinsjakter - - -
Vid skogsbrynet stannar den tunga karossen,
på fotsteget står falkeneraregossen,
men luften är full av tågande svaner,
och stolta fasaner
spatsera på ekskogens gömda planer.
Då stiger du ur, då beträder du marken
och skimrar i skimret av daggiga parken,
och jakten går lös, och springaren skyggar
för skummande betar och borstiga ryggar,
och svanorna sjunga sin dödssång och sjunka
på flaxande vingar som blodigt prunka.
Vi offra dig blödande hjärtan och galtar,
fru Venus av skogen, vi resa ditt altar
i det stolta revir som Diana förvaltar.
Jag vet jag var en ibland jaktens kompaner.
Jag gick som i rus över ensliga planer,
Då kom du mig nära, och bäst vi tego,
jag talade ord som likr falkar stego
och foro som kungliga svanar i ljuset
och föllo och blödde för dig i gruset.
Då ville du svara med läppar som logo,
men orden dogo
i hornblåst och jaktskall som flämtande jogo.
När druvorna satt sig på grenarnas vacklor
och skaran drog hem under stjärnor och facklor,
då satt du fördold av gardinernas silken.
Jag vet jag var en i ditt följe, men vilken?
Kan hända den grå falkenerargossen,
som såg med så hopplösa ögon på blossen;
kanhända den tyste och drömmande knapen,
som bar som förtyngd sina nyvunna vapen;
kanhända din jaktskald i mossgrönt kläde,
som än under lundarnas höstgula säde
gick ensam och sjöng på ett vårjaktskväde.
|
Kommentarer