|
En fattig man såg sin späde son, som han avlat
i löndom, stå blek och illa klädd vid inhägnaden
till en park, där friska och fina barn lekte. "Hjälp
mig in", bad gossen sin far utan att känna honom.
Men mannen smekte barnet och gick sörjande sin
väg. När det kort tid därefter sades honom, att
sonen dött, förbannade han sig själv och tänkte: O
evighet må hämndens herre av mig utkräva straffet
för detta barns öde!
Men har du en lekplats, o konung,
på dina saliga ängar,
där blomstrens eviga honung
sin ånga för barnen strör,
då samlas väl dit att leka
jämväl de klena och bleka
du tog ur armodets sängar
och de som vid jordens parker
stått längtande utanför.
Och går ditt folk att betrakta
ibland de små lustiga vänner,
dem heliga mödrar vakta
och tjänande himmelska mör,
då låt mig stå vid staketet,
om än som ett ogräs bland hvetet,
och se om min son jag känner;
en stund låt mig stå, fast förkastad,
och lyss om hans skratt jag hör.
|
Kommentarer