|
Fördärves jag platt, om jag viker en tum
ifrån mitt rum,
om jag står där med heder och ära!
Kom an, all världens klaffarehär!
Mitt bröst är här;
dess hårdhet skall du lära:
skjut giftiga pilar, jag blir där jag är.
Jag tror väl knappt jag mig själv bedrar,
om jag håller för visst, att min ättefar
drog ut med Peder i Vibberboda;
och känner jag rätt
en dalamans sätt,
så vill jag förmoda
han höll sig, där skäktorna rägnade tätt.
Och själv vill jag gå - fast en stackare stor -
jag är inför den som i höjden bor -
med nacken rak under hatten.
Och samma lynne du nog förnam,
hvarhelst du gick fram
vid de stora älvarnas vatten,
från Långhedens mur till Salfjällets kam.
Och den som kan öppna med fromhet sin mund
och bedja en bön av sitt hjärtas grund,
han må väl önska:
Giv alla dem som vid älvarna bo
förnöjsam ro,
låt landet grönska,
men fyll det främst med mandom och tro!
|
Kommentarer