|
Ur mitt fattiga, mörka liv,
ur min ensamhets långsmma natt
höjer jag sången om dig, mitt viv,
min förstligt glimmande skatt.
Med flyende pensel jag målar
din bild i drömmarnas stund,
en bild av skimmer och strålar
på furuskuggornas grund.
Av tranbärets friska glöd
din mun är smäktande varm.
Som finaste mossa, vit och röd,
förtona din hals och barm.
Av björkarna hörtguld lånad
är färgen jag ger åt ditt hår.
Men din blick har en leende trånad
som aldrig jag gripa förmår.
Din väg är i glans och ljus,
som av strängspel bäres din gång.
Men jag drömmer du älskar skognattens sus
och det grönskande vildsnårens sång;
från fester, prunkande tomma,
från njutning som tröttar blott
du längtar till strå och blomma
i glömskans och tystnadens slott...
Och en dag, då din håg är het
och tvivlen ej mer förmå,
du kommer självmant den stig som du vet
att du aldrig åter kan gå.
Mitt jubel till mötes dig sjunger,
mitt hjärta till mötes dig slår.
Vi smälta i kärlekens hunger
tillsammans för livets år. -
Ur mitt fattiga, mörka liv,
ur min ensamhets långsamma natt
ropar jag stolt: Vill du heta mitt viv,
så axla min ringhet glatt!
Din fägring skall rikast smycka
i bröllopskvällen vårt bo;
din hemgift heter lycka,
din morgongåva ro.
|
Kommentarer