|
Hon dansar ner genom lindallén
vid klangen av hackspettarnas kastanjetter,
ty söderbacken locka re'n
med gröna oaser och späda buketter.
Hon bryter rabattens röda tulpan
och fäster den vid medjan.
Hon vandrar längs skogens brända plan,
så svart som golvet i smedjan.
Hur ljus hon glimmar där,
ett smultronstånd vid svedjan
med både blom och bär.
Hon stannar och kväver med möda ett skrik.
Bland sotiga stubbar och spruckna klippor
där sitter en man, en Goliat lik,
på en dyna av svalört och sippor.
Han är med ett blänkande bälte bespänd,
med horn och musköt ombunden;
en flaska hänger vid hasn länd,
när ej hon sitter för munden.
Hans öga är mörkt som bäckens göl,
hans hy som det mustiga gamla öl.
Till mötes mön han träder:
"På jaktens vilda stig
hur mildt din anblick gläder
en bragdens man som mig!"
Hon blickar upp med trots och förakt.
"Du är alltså det demoniska väsen
som härjar denna välsignade trakt.
Jag sett dina blodiga spår bland gräsen
som en lingonskörd, i förtid mogen.
Med fasa jag hör dina åskor i skogen,
då mordiska viggar du kastar.
Du onde, skumme man,
jag ur din åsyn hastar,
så fort jag flykta kan."
Hon drager sig åt sin ljusa kjol,
sin sommarkjol, buren för första gången,
och trippar bort genom strimmor av sol,
som leka i vattensilet på gången.
Men jägaren följer, spak i sitt mod.
"Ack, se icke till mina grönskande kläder,
min krigiska står och hattens fjäder!
Väl flög i skogarna vida mitt lod,
men aldrig jag skjutit en varelses blod;
fördöme mig, om jag fördärvat en kråka!
Mitt väsens djupa mystär du vet,
förgät all fruktan och bitterhet.
Ty nu är vårens tid:
hur sällt varann att råka
i gamman och frid!"
|
Kommentarer