|
Han kom i regn och rusk;
han såg ut som en slusk,
ty hans byxor voro våta och hans rock, ack ja!
Från hans bruna lädersäck
flöt en dunkel vattubäck,
då han ställde den vid dörrn och om natthärbärge ba'.
Men då gnall det i en vrå:
"Ja, det är nu en gång så -
allt pack skall äta på den stackars bo'n, ack ja!
Gack i boden till min dräng,
för där står en ledig säng,
och en knippa långhalm kan du från foderskullen ta."
Mörk var vandringsmannens blick,
då han vände sig och gick.
När han grep sin säck vid dörrn, så lät det klang, ack ja!
Men då ropte bonden: "Stopp,
har du don, så spela opp!
Din kvällsvard kan du tjäna, ifall du gnider bra."
Och den första låt han strök
det var trummor, skott och rök,
det var blåa led och blänkande gevär, ack ja!
Bondens anlet sken och brann.
"Det var värst, så du går an!
Som i beväringsåren mitt arma blod spratt sta'."
Men den andra stofen sang
som de helga klockors klang,
som en sommarpsalm bland björkdoft i guds hus, ack ja!
Då från spisen from och rörd
vart värdinnans stämma hörd:
"Den bästa säng i huset skall sådan spelman ha."
Och den tredje takt han drog
det var fågelspel i skog,
det var par om par i dans och älskogslust, ack ja!
Då sprang husets dotter upp
och om halsen honom lopp,
ty vackra flickors kyssar ska glada spelmän ha.
Men bonden satt vid bord
och han talte milda ord:
"Kom, tag ett glas: jag älskar spel och sång, ack ja!,
och samma smak har mor."
Blygt och tyst sad' mön: "Jag tror,
när du är borta, främling, blir jag aldrig mera gla'."
Den unge spelman log,
då det fyllda glas han tog.
"Jag är väl ej den buse som ni trott, ack nej!
Jag är lärd till orgelnist,
och mitt namn är Apelqvist,
och med fröjd, du sköna flicka, trolovar jag dej!"
|
Kommentarer