|
Näckens dotter dyker i vassen,
tyngd av kärleksveckornas brand,
men på murarna tänder krassen
höstligt grant sin löpeldsgirland.
Innan den första askan kommer
och förtager sommarens glöd,
låt oss gå under naken himmel,
stilla blå och dallrande röd.
Låt oss gå som i solens tempel,
klädda i vitt, med stilla steg,
tyst försjunkna i gudens egen
flammande dikt på list och teg.
Innan snart var bokstav av skriften
driver i stormen lösryckt och vill,
låt oss gå där Brinnande kärlek
tryckt i arkets hörn sitt sigill.
Än en försenad turkisk vallmo
lyfter ur svedda blad sitt bloss.
Vi med de långsamt svalnande hjärtan,
än är tid och sommar för oss.
Kom i kvällen! Snårets taverna
bjuder ett sista rus av jasmin.
Här är skumt, men i himlens lunetter
skymta ljus ur kornblå gardin.
Luftens döttrar väva sitt mörka,
vattnets döttrar sitt vita flor.
Eldens döttrar rusta sitt fyrverk
till en högtid, gruvlig och stor.
Böj ditt huvud! Kanske däröver
svävar i nästa minut en egg,
och på svarta tapeter skrivas
tecken som förr på Belsasars vägg.
Innan den långa sommarn lyktar
och dess glans förbrinner som blår,
innan det korta livet flyktar
och dess enda sommar förgår...
|
Kommentarer