|
I
Som liljorna i natten
vid bäckens mörka vatten,
så glimmar du för mig, min vän, i mina dunkla år.
I mina långa höstar
så underbart det tröstar
att tänka, hur i liljeljus jag vandrar, var jag går.
Och strömmens mörka vatten
gled snabbt förbi i natten
och gästar aldrig mer den strand, där liljefolket bor.
Ju fjärmare jag drager,
dess mer jag miss dig fager,
jag går som yr av liljedoft, jag hoppas och jag tror.
II
När på mitt knä di sitter skär och späd
som äppelblomman på det mörka träd,
då vet jag, att mitt väsens rot har kraft
att dricka ungdom än ur vårens saft.
Och dagg och honung dofta på din mund
som på en morgonvinds i junilund.
Från denna friska läpp, som aldrig ljög,
all hjärtats vishet talar enkelt hög.
Och allt omkring är vordet nytt och skärt.
Det är som glömde jag allt ont jag lärt.
I ljus och lycka syns mig allt förent:
allt gott är ljuvt, allt ljuvt är gott och rent.
Och här är pingst och sol och paradis,
en helig vind går fram i löv och ris;
här välver livets brunn sitt blomsterflarn,
och saligheten undfå vi som barn.
|
Kommentarer