|
(Linné: Sponsalia plantarum; Deliciæ naturæ.)
När Phoebus skön Flora besöker
vid gökrop från sunnan och väst,
från tusen små altar det röker
till lundarnas kärleksfest.
I backen står gökskällan luden
och rör somtill högtid sin kläpp,
och brudgummen bidar och bruden
med honung på längtande läpp.
Då föras budskap bland gräsen
emellan de älskande hjon
av lätta, livréklädda väsen
och mången öm postiljon.
Där flyga doftande kyssar
med fjärilar, humlor och bin.
Hvar fläkt som bland stänglarna kryssar
bär strängars och visors hvin.
Det vaggar som tusen små sängar
med brokiga sparlakan på,
där Floras pigor och drängar
till hvila kärligen gå.
Det susar i lundarna vida
en brudsång om ung natur.
De hulda timmarna glida
på Floras blomsterur -
från arla, då näckrosen sträcker
sin krona ur glimmande göl,
tills liljan mot nattsvalkan täcker
sitt kostliga, gyllene mjöl.
Det gick en man genom lunden,
en from naturens präst;
han såg, som i andakt bunden,
på blommornas kärleksfest.
I hviskande bröllpsringen,
där rökelsen vajade skär,
han lydde till anden i tingen
och kände att guden var när -
den samme som fästets grunder
och örternas vårtält byggt,
den samme i åskvagnens dunder
och pollensvärmarnas flykt,
den samme i stormvindens vågor
och daggens välsignade skur,
i människohjärtats lågor
och stilla i blomsteramour.
|
Kommentarer