|
I den blå Johanneskvällen
vilar luften ljum och len.
Stora, tunga, vitgrå blommor
bryter jag från rönnens gren.
I den blå Johanneskvällen
vilar luften len och ljum.
Kvistarna jag bröt jag fäster
över bädden i ditt rum.
Stark och het är deras ånga;
den som slumrar in vid den
drömmer - sägs det här i orten -
hela natten om sin vän.
Då du efter midnattsvakan
somnar stilla på ditt lakan,
skall du om mig drömma, när du
andas mina blommors doft.
Dansen kring den gröna stången,
spelet, bergets ekon, sången
med i dina ögon bär du
till ditt svala, dunkla doft;
många varma ord du hörde,
ömma ekon vinden förde,
när du hemåt gick med skaran
genom klöverfält och säd -
men jag ler helt lugnt åt faran,
ty du drömmer
allt och glömmer
blott om mig som ej var med.
|
Kommentarer