|
När vita dimmor vältra sig bland hässjorna på äng
och åkerskäran skorrar på sin eviga refräng,
då vandra vi i ensamhet på tuvig mosses ren,
där just i dag bland tistlar min skarpa lie ven.
Ur skogen stiger månen, röd och väldig som en sol.
I fjärran brummar forsen som entrumpen basfiol.
En fågel väcks av våra steg och korsar snabbt vår stråt.
Det lyser ifrån Kärna by och dansfolk drar ditåt.
Mig är som skulle just i kväll till bröllopsdans vi gå.
Lysmaskarna vid vägen som kulörta eldar stå,
ett stjärnfall tänder då och då sin glimmande raket,
som visste jord och himmel re'n vår kära hemlighet.
I dag, i dag jag fick ditt ord, och kommer höst en gång,
då glimma ljusen vid vår fest den mörka natten lång;
då bär du i ditt svarta hår den gröna myrtenkrans.
och mot din egen faders gård dra skarorna till dans.
|
Kommentarer