|
Ljunghedens glans och dunans prakt på gläntan
dö som en lång, högtidlig solnedgång.
Skogen slår upp sin psalmbok och i väntan
prävar sin bas till höstens ottesång.
Hör du den röst som bakom åsen rullar,
dov som ett hot om krig och syndabot?
Ser du den väg som över slånbärskullar
sänker sig grå i dalens djupa sot?
Går du med mig den branta stigen ned,
säg då farväl åt sol och sommarånga.
Ler du som jag, då himlens hy är vred,
värms du som jag, då svala skyar gånga?
Hör du som jag, hur vårens alla lutor
smälta till ett i stormens orgelfång?
Hör du i regnets dån på våra rutor
majdaggens fall och vårfrubäckars språng?
Aldrig en svan far ut på granna fjädrar,
söker i rymdens klara vrår sin brud,
aldrig en rå i aftonvinden vädrar
älskarens gång vid lövens späda ljud.
Flytt och förbytt! Där tjärnen stå i blom,
tjärnen med vass, till sena kärlekshelgen,
ropar ibland den längtanssjuke lom,
svalkar sin törst den älskogshete älgen.
Går du min väg, lägg av din glada krans,
lindad på lek i vänligare dalar;
aldrig i den du uppstår mer till dans,
ivrig och röd, i tungel-ljusa salar.
Sörj ej din krans! Jag flätar dig en annan,
flyende blad ur Floras lustgårdsdörr.
Den som bär höstens krona äver pannan
drömmer och ler, men skrattar ej som förr.
|
Kommentarer