|
Kommen, flickor, höstvindsröda!
Jag vill ge er äppelföda
mot en ringa vedergällning;
kommen i den milda kvällning.
Alla trädens mjuka grenar
hänga tungt som fulla spenar,
vilja all sin sötma rägna
för att snälla flickor fägna.
Redan står jag högt på stegen,
böjer kvistar, svänger svegen,
medan sängarna inunder
prunka som ett rosenunder.
Och det myllrar under träden
ljusa kjolar, band och kläden;
alla nejdens blomster löpa
hit att mina frukter köpa.
Och jag skakar och jag knackar.
Runda axlar, linhårsnackar,
bröst som springa fram för käcka
få sig då och då en smäcka.
Marken rullar under foten,
snåla händer jaga kloten,
treva efter rosenhäger
i de grå resedaläger.
Alla vindar bliva ljumma,
alla gångar bliva skumma,
svarta läderlappar susa
fjärilslikt kring allt det ljusa;
och jag drömmer jag är vorden
störste trädgårdsman på jorden:
mitt är äpplet högst i toppen,
markens kvinnoblom och knoppen.
Blommor på de mörka planer,
klara, varma astrakaner,
lysen alla vackra nätter
här bland gylling och renätter!
Gärna vill för er jag vaka,
alla rika grenar skaka,
klättra som en katt mot himla,
hvar jag ser en praktboll skimla.
Sägen om det är för mycket,
om jag tar en kyss för stycket.
Mina äpplen äro rara,
kyssarna en billig vara.
Jag är ingen orm och Judas:
inga syndaäpplen bjudas,
inga falska läppar räckas
att med ömma hjärtan gäckas.
Jag vill brygga äppelviner,
fylla stora karaffiner,
hälla upp och låta söta
flickor sockerskorpor blöta.
Hela vintern, långa kvällen
ska vi sitta framför hällen,
läppja vin och äpplen steka,
handelsman och kunder leka.
|
Kommentarer