När det regnar och havet är grått, blir jag sjuk...
Jag skrattar med solen, jag driver med vinden, jag retas med sjön:
hög sjö är det enda jag älskar.
Jag bor i en grotta med många flädermöss,
men jag är fin och vit med bedrägliga ögon.
Mina fötter äro det vackraste jag sett,
jag sköljer dem ständigt med vatten och skum.
Mina händer äro sköna och bländande,
jag strålar upp som hela den muntra och leende kusten.
Vandrare, som gå förbi, blickar jag i ögonen
att de bliva trånsjuka och rolösa för hela livet.
Ack, men när jag stöder huvudet i handen —
vad är det som alltid gör mig så ont?
Jag stötte mig så hårt mot en klippa den gången, jag ville dö,
för att jag förgäves sträckt ut min arm
mot en främling, som jag en gång sett...

Upplagd: May 30 2008 | Läst: 1121 gånger | Kommentarer (0)

Poet: Edith Södergran
Dikt: 59. Vid stranden
Diktsamling: Dikter
Från: publicerad/skriven år 1916
Dagens dikt: Aug 16 2009
Det finns ännu inga kommentarer eller analyser om den här dikten. Varför inte bli den första som lägger in en kommentar?

Letar du efter mer information om den här dikten, eller försöker du kanske analysera den? Dikten, Vid stranden, har inte fått några kommentarer ännu. Du kan klicka här för att bli den första som kommenterar eller analyserar dikten.