|
Det var en gång en man, som satt vid sin sinnessjuke brors dödsbädd
och sjöng under det den döendes ögon ljusnade allt mer.
En gång var din dag blott dimmig och din natt av fasa full,
en gång högt du ropat: Fader, se din son!
Men när trött du äntligt stannat och i stillhet fallit kull,
ser du ändå liksom strålar fjärran från.
Det är Han - och, o min broder, det är dagning i hans öga,
hans förstånd är som sanden i det ändlösa hav.
Om det skymmer ännu kring dig, det betyder endast föga:
Han går före dig till stranden med en lykta på sin stav.
Du som lidit ont i mörkret, du, en hemlös skall få bo,
vid ditt läger vill jag sjunga intill dag.
Med min visa vill jag ringa in den stora nattens ro,
under stjärnorna som gå till Guds behag.
Ja, under stjärnorna som glädjas på sin gyllene stråt
skall som förr jag se mot flodens andra strand,
och när färjkarlen hälsar skall ej höras någon gråt:
med min luta skall jag stöta er från land.
Nu är stunden kommen, broder, ser du förarens bloss?
Hör hur skogen brusar muntert - det är vår!
Alla träd och marker glädjas och de sjunga med oss,
när ur mörkret du som ung står upp och går.
Och min visa är ett lysande moln kring din säng,
och all världens sista visdom finns däri!
Ur glädje, natt och plåga står den upp från min sträng
och hela evigheten sakta går förbi.
(1919)
|
Kommentarer