I kvävande vaknätter ändlösa långa,
när minnen sticka som retade bin,
jag ber om en vårnatt igen av de många,
som eldat mitt blod till ett brinnande vin.

Jag ber om en vårkväll på rusiga ängar,
en enda - en lustarnas jäsande kväll!
En handfull av eldgräs från vildsådda sängar,
en sängplats av mossa på Vagnbergets häll!

Bakom mig gå vallarevisorna höga,
och hos mig är ingen och ingen mig ser.
Förbrunnet är det som har tröstat mitt öga,
och längesen är det som solen gick ner.

Upplagd: Jun 28 2008 | Läst: 465 gånger | Kommentarer (0)

Poet: Dan Andersson
Dikt: 11. Vaknatt
Diktsamling: Svarta ballader
Från: publicerad/skriven år 1917
Dagens dikt: Dec 4 2010
Det finns ännu inga kommentarer eller analyser om den här dikten. Varför inte bli den första som lägger in en kommentar?

Letar du efter mer information om den här dikten, eller försöker du kanske analysera den? Dikten, Vaknatt, har inte fått några kommentarer ännu. Du kan klicka här för att bli den första som kommenterar eller analyserar dikten.