|
Nu skälver visan vaggande
som tung skog i vingad vind,
nu somna och i drömmar le,
nu vila, rosenkind!
Nu vaggar visan vän och öm,
det är djup och ro i den,
och när du ler i sagodröm,
då tystnar den igen.
Den är som trädens tunga sus,
som skvalp mot land i sommarsjö,
och milt som våg mot gräsväxt grus
den lägger sig att dö.
Den skall nog susa stark en gång,
högt glad, som himmelen,
den skall bli lek och rusig sång
och tystna av igen.
*
Den skall bli glad som himmelen,
kärleksröd, rosenfin,
och du skall dricka djupt till den
ditt ödes tunga vin.
Men när du styvnat stelt till ro
och bäres bort av svarta män
och bäddas djupt i jordebo,
då tystnar den igen.
|
Kommentarer