|
Jon Spelmans mor är gammal och grå,
men ögonen drömma så unga
av gammal eld som i hjärtat bor,
och som förr brukat brinna och sjunga,
men tvungits att tiga av år som gått -
en underlig kvinna är Spelmans mor!
Små sagor i sol över ängarnas gräs
i frostvita höstnätter brukar hon drömma.
Om majvarm luft över daggvåt slog,
där savfyllda ådror brista och tömma
i stjärnglans sitt vin över grenar och stam
i minnenas vårgröna sägenskog.
Och ibland kan hon drömma om dystra ting,
om kistornas svartglans och ljus som skiner,
om silkessvart - sorgklätt och florbehängt kor,
och skurade salsgolv och tunga gardiner,
och storstugsstök på en söckendag,
och gästrumsbäddning där ingen bor.
Då tror hon att sorgen går kring i byn,
och att någon skall dö i släkten,
och när rävarna skälla i lenvädersvind
och uvarna ropa i täkten,
då väntar hon sorg till sitt eget bo,
och granris till egen grind.
Då tänker Jon att det kanske blir han,
som skall sluta sitt vildmarksöde,
eller sierskan själv, som år efter år
har grubblat och drömt om de döde,
som sitter som portvakt vid skymningens dörr
och ser huru tiden går.
|
Kommentarer