|
Ni vågor som sjunga om kvällen när solen går ner
så tagen mig, kväven mig, vänner, vad viljen I mer?
*
De dagar av kärlek och sånger bland grönskande trän
ha likt er mot aftonens fredliga land rullat hän.
O, vore den mark dit jag hemlös och irrande går
så sval som den bränning som snövit mot hällarna slår!
Jag är på ett fartyg med bristande master och bord,
att krossas när döden har sagt sitt förlossande ord.
En broder till natten där sjöarna slickande slå
jag ville på upprörda vatten se frälsaren leende gå.
Ni vågor som sjunga om kvällen när solen går ner,
nu bären, nu blåsen mig bort där mig ingen i mörkningen ser!
Nu lysen och fradgen bland mulnande holmar och skär
och visen mig vägen som långt ned i tystnaden bär!
*
Jag suges och drages och törstar och längtar till er,
ni vågor, som sjunga om kvällen när solen går ner.
*
När går du på vatten som fordom en gång, Nazaré,
och stillar all storm när de dina förtvivlade be?
Vi stannar du borta och döljer ditt anletes ljus,
och pekar ej ens med ett finger mot kärlekens hus?
Vi hade en styrman en gång uti barndomens dar,
en skäggig kapten var Gud Fader, en älskande far.
Nu äro vi ensamma här uti natten, o böljor, med er,
som sjunga om döden i kvällen när solen går ner.
(1919)
|
Kommentarer