|
Stor sorg! sjöng vakan och flög mot skog,
när solen sänkte sig röd,
om sorg skrek ugglan och bort hon drog
från gården, där mor var död.
Tolv slag slog klockan i bondens gård,
där husfolk med knäppta händer
höll bön till Herran som vred och hård
sina bittra prövningar sänder.
Sov ut! sjöng göken i daggvåt lund,
när solen gick eldröd opp.
Och härlig var ängen i dagningens stund,
och våt varje rosenknopp.
Men tungt sov mor i skumhöljd sal,
och aldrig mer skall hon vakna,
och lemmar som vridits i kampens kval
få äntligen kallna och rakna.
|
Kommentarer