|
En gång i ändlösa skogar där urbergen stupande stå,
bortom svindlande, vida myrar, där timmarna dödstysta gå,
där välvde i smältvit hetta ett bål under stybbade bryn,
där tumlade väldig och vitgrå den fräna röken mot skyn
Där kring gick en sotig mänska med ögon som matt porslin
och svettas hett under sotet i de vassaste vindarnas vin.
Hans själ kunde brinna som andras, hans bröst hade hat och tro
och hans längtan steg med röken ur skogarnas eviga ro.
Han sjöng och hans sång blev röken från ett bål som helt brann ner,
det är vitt och svart och försvinner, det är milrök och ingenting mer.
|
Kommentarer