|
Jag fäster mina ögon på väggen, på en liten blank skål av koppar, som
speglar solen. Jag stirrar rakt in i det blanka, bländad, och den
ljuva smärtan i mina ögon förtar plågorna i mitt hjärta. Och den
skinande kopparskålen blir som en port, en port av ljus, utan botten,
ett litet hål i en mur av mörker och därinnanför oändligheten. Men när
får jag sakta gå ut genom porten, till alltings källa, och finna vila?
Kring kopparskålens kant slingrar sig en orm, en liten gyllene orm med
ondskefulla, tvivlande och gäckande ögon. Stundom sträcker han fram
sitt huvud liksom för att stänga vägen, så att icke ljuset suger mig
in i sig. Men han faller väl snart ned, dödad av ljus, och säg mig,
får jag då sakta gå ut genom porten till alltings källa, för att finna
vila?
Kopparskålen är lik ett uttaget, levande hjärta, men varifrån har den
fått glansen? Mitt eget mörka hjärta är det som har börjat lysa av
glädje, broder, det är som ett hål av ljus i en mur av sorg, som en
port, en trång, ljus port, där evigheten börjar. Men när får jag gå ut
genom porten, till alltings källa och finna vila?
|
Kommentarer